Under fyra soliga dagar befann jag mig på det kungliga jaktslottet Glienicke mellan Berlin och Potsdam. Idyllen var fullständig. Stora grönområden för promenader och cykelturer. Seglare, roddare, små lyxfarkoster och båtar med turister på soldäcket strök förbi i det berlinska sjö- och kanalsystemet. Det var svårt att föreställa sig att gränsen mellan Öst och Väst hade gått just här. Mellan jaktslottet och ölkrogen, femtio meter längre bort, hade muren stått. På Glienicke-bron just norr om slottet brukade man utväxla spioner.
På sätt och vis var det muren som nu möjliggjorde den demokratiska idyllen. På grund av att muren hade strukit intill slottet hade dess värde inte varit större än att det kunde användas för enkel folkbildning. Nu – på grund av att staden Berlin hamnat i en finansiell kris – skall slottet säljas till högstbjudande. Redan har stränderna utanför Potsdam börjat fyllas av miljonärsvillor.
På jaktslottet sammanstrålade ett hundratal marxologer från världens alla hörn. Under rubriken "Herrschaft und Ideologie im High-tech-Kapitalismus" diskuterades artiklar till det ambitiösa projektet Historisch-Kritisches Wörterbuch des Marxismus. Under ledning av Wolfgang Fritz Haug, filosofiprofessor vid Freie Universität Berlin, har fyra volymer utkommit och ytterligare elva planerats. Det första bandet gick från "Abbau des Staates" (avvecklingen av staten) till "Dummheit in der Musik" (dumhet i musiken). På jagtslottet debatterades allt från "Geistesgeschichte" (idéhistoria) och "Geschlechterdemokratie" (genusdemokrati) till "Internationale Zivilgesellschaft" (det internationella medborgarsamhället) och "Internet". Själv hade jag åtagit mig ett begrepp, som Marx själv inte använde (utom i samband att han skrev om Napoleon III:s personliga styre), men som kom att bli ett av de mest centrala i den marxistiska litteraturen, nämligen "Imperialismus".
Vad var detta för en relikt? Mer än tio år efter murens fall! Är det inte äntligen dags att begrava Marx och marxismen? Skall liket verkligen behöva obduceras så grundligt?
Under dagarnas lopp blev jag allt mer övertygad om betydelsen av vad vi höll på med. I tjocka svarta böcker har man påvisat ondskan i de kommunistiska regimerna, räknat liken och funnit dem överträffa det antal som förintades av nazisterna. I Östeuropa – i synnerhet i det forna DDR – har marxister och marxologer rensats från universitet och akademier. Men det går inte att komma ifrån, att Marx och marxismen haft ett väldigt intellektuellt inflytande. Skall detta intellektuella arv ignoreras, smutskastas eller kritiskt vidareutvecklas?
Makarna Wolfgang och Frigga Haug har ägnat sitt liv åt att kritiskt vidareutveckla marxismen. På grund av att de förespråkade en "pluralistisk marxism" motarbetades de av regimen i DDR och av det lilla kommunistpartiet i Förbundsrepubliken. Det är ett ödets ironi att den av alla makthavare motarbetade kritiska västmarxismen var den som överlevde. I makarna Haugs arbete intar Rosa Luxemburg och Antonio Gramsci – båda kritiska mot bolshevikerna, men avlivade av fascister – en central plats. Förlaget Argument, som också utger HKWM, har publicerat Luxemburgs och Gramscis fängelseskrifter i fullständig form.
Att fokusera på Marx och den intellektuella tradition han gav upphov till är av betydelse av olika skäl.
För det första är marxismen det bästa exemplet på en direkt koppling mellan samhällsteori och radikal politisk praxis. Att fördjupa sig i denna tradition innebär att man omedelbart - på gott och ont – politicerar vetenskapen och vetenskapliggör politiken. Vi vet idag vilken enorm betydelse det teoretiska förarbetet i olika "think-tanks" hade för nyliberalismens politiska segertåg. Det är svårt att föreställa sig en förnyelse av vänstern utan en kritisk-historisk vidareutveckling av det marxistiska arvet. Utan att "den tredje vänstern" kritiskt bearbetar de idéer som inspirerade "den andra vänstern" kan den knappast utvecklas till ett hegemoniskt projekt.
På jagtslottet lärde jag mig förresten en tankeväckande omskrivning av den sista Feuerbach-tesen: "Filosoferna har hittills endast tolkat världen. Vad det gäller är att bevara den."
För det andra erbjuder marxismen en sammankoppling mellan olika fält – filosofi, ekonomi, politik, kultur, historia – som i allmänhet är uppsplittrade på ett sätt som gör dem obegripliga och ointressanta för andra än specialisterna inom varje snävt avgränsade område. Historisch-Kritisches Wörterbuch des Marxismus är ett bra exempel på ett omfattande samhällsfilosofiskt projekt, genom vilket broarna mellan olika discipliner och infallsvinklar upprätthålls. Var annars kan en nationalekonom, en litteraturvetare, en feminist och en rättsfilosof förstå och argumentera med varandra? Denna tro på möjligheten av bildning, inte bara för dess egen skull, utan för att möjliggöra en bred samtidsanalys, är något som en löne- eller meriteringsslav i dagens universitetsvärld i allmänhet har förlorat.
En tredje fördel med att sätta Marx i brännpunkten är att man den vägen banar väg för ett jämbördigt möte mellan männsikor från olika kulturer. Visserligen har de tyskspråkiga en viss fördel, eftersom de har den bästa tillgången till de klassiska orginaltexterna, men det finns viktiga marxistiska traditioner och texter på alla större språk. Uppslagsorden i HKWM anges därför på sju språk: tyska, arabiska, engelska, franska, ryska, spanska och kinesiska. På ett Marx-fokuserat möte tycker jag mig uppleva en betydligt naturligare jämbördighet mellan personer från olika kulturer, än vad som är fallet på sådana konferenser där de som kommer från USA eller andra vetenskapligt topprustade länder, betraktas som en elit i förhållande till dem som kommer från små eller fattiga kulturer. (Ett ord som nästan får mig att kräkas är "top-notch", som allt oftare används för att skilja ut dem som är av hög "internationell" klass.) De som kan sin Marx vet vilka uttryck dominans/Herrschaft kan anta.
Apropå dominans särskiljde feministen Nancy Hartsock i sitt inledningsanförande på fem former: exploatering, marginalisering, maktlöshet, kulturimperialism och systematiskt våld. När jag under nätterna inte kunde sova på grund av rumskamratens häftiga snarkande utvecklade jag teorin om en sjätte form av dominans: irritation. Teorin utsträckte jag till berättelsen om elefanten och flugan. Visst var ju vi som möttes på jagtslottet en fluga som kan komma att irritera den high-tech-kapitalistiska elefanten!